pernillakonster

pernillakonster

Vad händer här då?

Här möter du bilder från ritbord, staffli och utställningsrum. Och en del av mina tankar kring saker och ting. Det hela kommer vara väldigt aktuellt och bra att uppdatera sig på om man vill veta vad som är aktuellt just nu, fast för ett slag sedan. Bloggen Pernillakonster som du befinner dig på nu är en del av min hemsida. Kolla in mina alster och min shop på www.pernilladeurell.com!

Illustration Hillbilly hackspett

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Sun, September 10, 2017 09:25:50
Det ska vara nyttigt att promenera. Så det gör jag. Och det är faktiskt en syssla jag tycker om. När jag väl är där ute. Innan kan det vara lite gnäll och svårt att få på sig skorna.
Häromdagen var det en sådan där bra dag för promenad. Inte för varmt, inte för blött. Som jag gick där utmed skogskanten hörde jag en hackspett jobba hårt på stammarna. Men det märkliga var att ljudet kom närmare och närmare.
Jag hade inte hunnit mer än registrera hur hackspetten förflyttade sig förrän jag hörde en liten, arg röst ropa någonstans från den låga dikesrenen. Jag tittade ner och fick syn på en skogshuggar-man, som viftade med sin näve i luften.
"Du ska inte komma och klampa här vid MIN skog och störa i avverkningen!" Nästan skrek han.



Jag kom inte på något att säga, jag var helt paff. Kanske framför allt på grund av att han var så liten. Han nådde mig knappt till knäna. Och stod där och viftade med knytnäve och yxa i luften.
Jag förklarade förstås att det var en allmän väg och att han nog fick vänja sig vid att folk kom och gick där. Men han var uppretad och jag beslöt därför att helt enkelt gå iväg. Det fanns inte så mycket jag kunde göra. När jag gått en bit hörde jag det prassla till i det höga gräset vid diket och två till små män i rutig skjorta och rejäla skor kom fram. Till synes lika uppretade. Den ena bar ett armborst (!). Jag kände att det var bäst skynda på lite extra, och försöka att inte låtsas om de tre ilskna skogshuggarmännen. När jag vek av in på vägen genom villaområdet hörde jag den ena ropa: skrik som en gris, skriiik som en gris!
Vilken underlig promenad.





  • Comments(2)//bloggen.pernilladeurell.com/#post60