pernillakonster

pernillakonster

Vad händer här då?

Här möter du bilder från ritbord, staffli och utställningsrum. Och en del av mina tankar kring saker och ting. Det hela kommer vara väldigt aktuellt och bra att uppdatera sig på om man vill veta vad som är aktuellt just nu, fast för ett slag sedan. Bloggen Pernillakonster som du befinner dig på nu är en del av min hemsida. Kolla in mina alster och min shop på www.pernilladeurell.com!

Illustration Prioriteringsproblem

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Sun, October 08, 2017 08:36:19
Det är inte lätt att prioritera. Särskilt inte när en del kloka personer säger att man ibland måste prioritera att inte göra något. Istället ska man lära sig stå ut med att man inte gör något. För då har man chansen att varva ner och välja rätt. Det vill säga prioritera. Men det är inte lätt. Det finns mycket man vill göra och en del man måste. Och så lite annat runtomkring. Och vad som är rätt eller fel vet man först efteråt. Så inte är det lätt att prioritera. Man får öva, som på så mycket annat.


Annars blir det jäktat läge. Och det vill man helst slippa. I alla fall på helgen. Så nu rekommenderar jag att du prioriterar bort och inte gör någonting, förutom att fira söndag. I luugn och ro. Själv ska jag städa..eller, kanske..

Bilden gjorde jag för drygt ett halvår sedan som en kommentar till att vara sjukskriven för stress och ångest. Det är inget lätt läge, särskilt eftersom det är mycket man ska hålla reda på i form av kontakter med myndigheter och fylla i blanketter, sånt som är ganska svårt när man är orolig eller utmattad för då får man SÅ svårt att koncentrera sig. Därför blir man dubbelt stressad och vet till sist inte vad man ska göra. Då är det svårt att ta till sig rehabilitering och börja må bättre. Så det kan man ta och fundera på hur man skulle kunna förbättra, om man är politiker och läser det här.

Bilden är gjord med färgpennor och tusch, som ni nog kan se. Och den var riktigt rolig att göra. Värd att prioritera, alltså!



  • Comments(2)//bloggen.pernilladeurell.com/#post64

Illustration Kastar du en får du tusen åter

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Sun, September 17, 2017 06:53:45
Det är förstås återvinning jag syftar på i rubriken. Jag har nämligen tagit mig till återvinningsstationen i veckan. Och där var det fullt. Proppfullt. Någon av grannarna hade tagit en tur till Ikea och, mycket ambitiöst och naturvänligt, knökat ner sitt förpackningsemballage lite här och där i containrarna. Men det var förstås inte bara det som fyllde dem. Andra grannar hade också varit på återvinningsstigen och fyllt på här och där. Eftersom jag alltid tycks vänta tills mina kassar är överfulla så blev det en strid. På liv och död.

Jag kom alltså dit med överfulla kassar, plast och papper. Det hade varit en smärre kamp att få med sig allt till det där till återvinningsstationen, som förstås ligger liiite för långt bort för att det ska kännas okej att ta med sig delar av återvinningen tillbaka. Så jag tog tjuren vid hornen och började pula in. Då började containern pula tillbaka! När jag fått in en, ja då kom en eller flera ut. Sådär höll vi på. Det var som att delta i ett intrikat stategispel. Jag var tvungen att tänka fort och agera kvickt. Containern hade hela tiden svar på tal. Det var ett evigt peta tillbaka, vika ihop och pilla in, kasta sig åt höger och vänster. Containern stod där den stod och lade provocerande lugnt fram sin kungar och ess.

Men till sist, svettig och ungefär fem kilo lättare, hade jag övermannat denna stora ljusblå metall-best och kunde äntligen gå hem med tomma kassar till en tom återvinningshörna. Hädanefter är det jag som går lite oftare till återvinningen. Återvinningscontainern har sagt sitt och budskapet har nått fram!



  • Comments(2)//bloggen.pernilladeurell.com/#post61

Illustration Hillbilly hackspett

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Sun, September 10, 2017 09:25:50
Det ska vara nyttigt att promenera. Så det gör jag. Och det är faktiskt en syssla jag tycker om. När jag väl är där ute. Innan kan det vara lite gnäll och svårt att få på sig skorna.
Häromdagen var det en sådan där bra dag för promenad. Inte för varmt, inte för blött. Som jag gick där utmed skogskanten hörde jag en hackspett jobba hårt på stammarna. Men det märkliga var att ljudet kom närmare och närmare.
Jag hade inte hunnit mer än registrera hur hackspetten förflyttade sig förrän jag hörde en liten, arg röst ropa någonstans från den låga dikesrenen. Jag tittade ner och fick syn på en skogshuggar-man, som viftade med sin näve i luften.
"Du ska inte komma och klampa här vid MIN skog och störa i avverkningen!" Nästan skrek han.



Jag kom inte på något att säga, jag var helt paff. Kanske framför allt på grund av att han var så liten. Han nådde mig knappt till knäna. Och stod där och viftade med knytnäve och yxa i luften.
Jag förklarade förstås att det var en allmän väg och att han nog fick vänja sig vid att folk kom och gick där. Men han var uppretad och jag beslöt därför att helt enkelt gå iväg. Det fanns inte så mycket jag kunde göra. När jag gått en bit hörde jag det prassla till i det höga gräset vid diket och två till små män i rutig skjorta och rejäla skor kom fram. Till synes lika uppretade. Den ena bar ett armborst (!). Jag kände att det var bäst skynda på lite extra, och försöka att inte låtsas om de tre ilskna skogshuggarmännen. När jag vek av in på vägen genom villaområdet hörde jag den ena ropa: skrik som en gris, skriiik som en gris!
Vilken underlig promenad.





  • Comments(2)//bloggen.pernilladeurell.com/#post60

Illustration Deodorant

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Sun, September 03, 2017 14:27:25
Nu har jag gjort det IGEN. Jag har bytt deodorant. Det är ett himla projekt. Det var egentligen inget fel alls på den jag hade. Men jag tyckte liksom att det var dags att vända blad. Och med nya tider kommer nya dofter, tänkte jag. Så då började det, som vanligt när jag får för mig att förändring börjar i armhålan. Man smyger skuldmedvetet till deo-hyllan och börjar dofta runt, snabbt och nervöst som en abstinent sniffare av rang. För jag vet mycket väl att det där med att dofta på andras deodoranter är inget som andra uppskattar. Men hur jag ska annars få veta? Jag är en mycket doftkänslig typ och jag kan inte köpa en till två nya deodoranter i veckan bara för att ta hem, testa och sedan förorena naturen genom att bara slänga iväg. Andrahandsvärdet är för lågt. En deodorant är inget man säljer på Blocket, inte ens i bättre begagnat skick. "Endast använd en gång" är inget som lockar i det fallet.

Till sist hittade jag en ljuvlig doft. Det var som liljekonvalj, ungefär. Och det är en doft jag saknat så jag slog till. Steg två var att använda deon. Själva tekniska biten gick bra, men hela dagen fick jag återkommande förvånande doftupplevelser: Vad ÄR det som luktar så starkt? tänkte jag och spanade runt mig själv. Det doftar gott men FÖR starkt, VAR kommer det ifrån?? Och flera gånger förklarade jag pedagogiskt och tålmodigt för mig själv att det var mig som doftstimulin kom ifrån.

Bra eller dåligt? Jag vet inte. Det tar väl tid att vänja sig helt enkelt. Men jag undrar samtidigt om det doftade så extra mycket för att
1. Jag inte var van vid doften än
2. Jag svettedes ovanligt mycket med den nya deon på (=inte så bra deo=ingen idèo att ha den deon?)
3.Det var en ovanligt bra och effektiv, doftvillig, deo



Jag har ännu inte funnit svaret, utan fegt valt att övergå till resterna av min tidigare deo och hålla fast vid dem tills det blir dags att köpa ny. Då tar jag ställning till om jag ska vara listigt sparsam och försöka vänja mig vid den nya deon eller återigen köpa den gamla vanliga och vara nöjd med det. Jag får väl säga som Platon sa att Sokrates sa, eller hur det nu var; Morgondagens problem är inte dagens deo, det är morgondagens deo.




  • Comments(3)//bloggen.pernilladeurell.com/#post59

Illustration att cykla

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Thu, August 24, 2017 13:35:34
Aaah! Cykla! Underbart! Tills man upptäcker att ringklockan trillat bort. Och det gör man förstås när man är mitt bland en bunt muntra högstadiebarn som går kors och tvärs över gångväg och cykelbana samtidigt som de hojtar, viftar och skickar sms. Så då blir det till att ropa käckt "Pling pling" för att inte någon ska bli lemlästad när jag drar fram på väg mot Ica. Och då blir det genast påtagligt. Att jag är en betydligt äldre människa (för att inte säga tant) med en stor burk på huvudet (de kallar det cykelhjälm) och glasögon (som jag aldrig tycks vänja mig vid) vilka liksom gör att det känns som att jag har jättestora, stirriga (för jag är lite nervös över att ringklockan bara ramlat av sådär) ögon. Det blir också påtagligt att ungdomar varken tycker det är tufft eller kul när någon kommer farandes och ropar "pling pling". Så jag lägger till en liten, ännu mer käck, förklaring till varför jag säger pling pling sådär spontant på en torsdagsmorgon. Vilket verkar göra dem än mer illa berörda av hur pinsamma en del kan vara. Så cyklar den halvtossiga tanten förbi. Iförd attribut som gör att hon känner sig som en brandman redo att rycka ut (utan att veta var eller varför). Nåväl. Ingen blev skadad. Och det var ju huvudsaken.

Cykeltur säger man. Man ibland är det faktiskt cykelotur (som Bamsegänget skulle sagt).

  • Comments(4)//bloggen.pernilladeurell.com/#post58

Illustration lösningar på vargtimmen

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Wed, August 16, 2017 12:04:17
Hej igen!

Inte ska väl jag vara en sån som sprider dålig stämning eller svåra problem omkring mig via min blogg?? Nää, det går INTE för sig. Därför kommer i den här veckans inlägg några användbara tips till den som drabbas av vargtimme:

1. Gå upp en sväng. Luftombyte är alltid bra. Även om du bara tar dig till rummet bredvid...
2. Titta i en bok eller tidning (helst med fina bilder eller glada teman).
3. Lös ett korsord! Eller försök i alla fall lösa ett eller ett par av orden. Till sist räcker det med att titta på en korsordstidning så somnar du. Det är därför man kan se en del stå och hänga i timtal framför tidningshyllan på till exempel Ica.
4. Drick lite vatten - eller lyxvarianten: varm mjölk! Med kanel! Nackdel: man bör borsta tänderna efteråt och det kan göra att du piggnar till. men det kan också göra att du tröttnar rejält och somnar på stört när du väl når kudden igen.
5. Gå upp och kissa. Det är ett bra lockbete. Om du ligger och vrider dig så känn efter: "Ääär jag inte lite kissnödig?" Efter en stund är du verkligen det och måste tvinga dig upp.
När du sedan är på väg tillbaka till bingen kan du ju ta dig an ett av tipsen ovan om du fortfarande har oroande tankar i hjärnmalen.
Det så kallade sömntåget som vi hoppar på för att åka med in i drömmarnas land återkommer en gång i timmen så du borde inte behöva vara orolig för att bli fast vid köksbordet hela natten. Var bara uppmärksam på när du känner dig lite trött igen och rusa då till sängs! Nej, kanske inte rusa..då blir du förstås pigg igen, men smyg dig in. Smyga brukar passa bra nattetid. Då skrämmer du inte upp eventuella sängkompisar heller.
Eller så kan man göra som min följare Birgitta tipsar om: tänk på något jobbigt som behöver göras och somna på stört (se kommentar till föregående inlägg här på bloggen)!

Sov gott!

  • Comments(3)//bloggen.pernilladeurell.com/#post57

Illustration Vargtimmen

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Sat, August 05, 2017 20:39:30
I natt hände det. Igen. Vid halv fyra vaknade jag. Först lite omtöcknad och skönt nerbäddad. Sedan plötsligt klarvaken. Hörde jag ett ljud? Inbillning? Sedan satte det igång. Känslostormar. Och envisa tankar, skrämmande och hotfulla, åker karusell i huvudet.

Efter ett slag, när jag på något sätt lyckats knåda min kudde till en oerhört skrynklig, knölig och ogästvänlig klump, hade jag lyckats övertyga mig själv om att det i alla fall antagligen inte var livsfarligt att gå på toaletten. Jag smög sakta fram för att komma dit, tyst som en smidig kobra (i blommigt nattlinne). Och listig; tände inte ljuset i badrummet utan lampan utanför, för att på så sätt överrumpla eventuella överrumplare. Badkar och handfat stod dock stilla som vanligt, toaletten var ledig. Efter badrumsbesöket drog jag mig tillbaka, självklart lika diskret som jag smugit mig fram. Ingen kunde ana vad som skett i nattens mörker.

Märkligt fenomen: man vaknar till, allt är frid och fröjd. Men plötsligt kommer man på.. vad som helst..och det ter sig OERHÖRT. Så ligger man där och tuggar på det ett slag. Försöker käckt att komma på lösningar och lugna ner sig. Men efter en stunds tango är man helt utmattad och känslan tar över, kastar en till nya tankar och man åker handlöst runt i ett virrvarr av olösta problem och allt känns övermäktigt.

Det är förstås Vargtimmen som spökar. Fast man försöker låta bli att titta på klockan så är den där, den känns. Och hjärnan tar sig friheten att spinna loss på skräcklagret. För det är väl egentligen inte klockslag det handlar om, utan snarare vår fantastiska förmåga att skrämma slag på oss själva?



  • Comments(4)//bloggen.pernilladeurell.com/#post56

Illustration Skvirr och farväl

illustration vardagsbestyrPosted by Pernilla Deurell Mon, July 24, 2017 19:48:26
Det var en solig vårdag då den flyttade in på piedestalen vid köksfönstret; den köttätande växten "Venusfälla". Enligt rykte skulle den spisa flugor, enligt nätet var dess huvudrätt spindlar. Hursomhelst var dess käftar var påtagliga. Och den visade sig vara ytterst noga med hur den blev behandlad. Efter att planterat om den för att ge den utrymme att vifta på rötterna såg den ganska medtagen och lite extra illasinnad ut (antagligen berodde det på lerkrukan, som jag alltför sent förstod var fel val). Jag blängde på den och den blängde på mig, med sina små spetsiga käftar i vidöppet läge. Det var inte den mysigaste växt jag mött precis. Jag vattnade den med skepsis. Relationen tog sig dock en oväntad vändning när blomman var med om sin första dusch.
Jag bar den på respektfullt avstånd i mina händer och ställde den i badkaret. Så på med duschvattnet och duscha. Inget ovanligt med det MEN kan du tänka dig vad som hände när jag slutade duscha den? Den lät. Den sa "Skvirr". Till mig. Jag var tvungen att provduscha igen. Samma tacksamma ljud följde från den lilla plantan. Nu förbyttes min tveksamhet till ett varmhjärtat intresse. Det här var inte bara en något skräckinjagande blomma: den var ett mellanting mellan husdjur och prydnadsväxt! Och den kommunicerade med ljud! Mycket imponerande. Efter denna nya upptäckt gav jag mig tusan på att den lilla plantan skulle få alla möjligheter att växa sig stor och nöjd. Jag skulle möjliggöra än mer kommunikation i badkaret! Så jag bytte kruka, skaffade bark och torv, vattnade på fat med regnvatten.
Men säg den besatthet som inte får ett slut. Idag blev jag tvungen att ta farväl. En antagligen övervattnad Venusfälla, dränkt i kärlek och regnvatten, hamnade i soporna sällskapad av de flugor som byggt grannskap med den i krukan. Så lärde jag mig att man måste vara lite extra försiktig när man laborerar med kärlek och vatten.



  • Comments(4)//bloggen.pernilladeurell.com/#post54
Next »